hannacarin

Jag tänker mycket på framtiden. Med framtid tänker ni kanske att jag funderar på om robotar från mars har tagit över jorden om 70 år. Eller om det finns en planet som det bor blåa varelser på. Men det är faktiskt  inte riktigt så jag menar när jag säger att jag tänker på framtiden.

Jag tänker mer på vad jag gör i framtiden. Säg om tio år, vart finns jag då? Finns jag ens? Jag vet inte om jag tror på ett förutbestämt öde för oss alla, men man vet ju aldrig. Men om jag nu förhoppningsvis lever,  vad gör jag då för något? Tio år låter ganska kort. Men när jag tänker på vad jag gjorde för tio år sedan så känns de ju som en evighet sen. Då var jag 14 år och gick typ i åttan. Det enda som var aktuellt då var svensk hiphop, smink, killar, fundera ut om man var tillräckligt poppis och hur man skulle överleva en dag utan sin bästis.

Frågan är hur många av dom aspekterna som är viktiga idag. Musik är helt klart viktigt, men absolut inte på det hysteriska planet som då. Smink var jag nog bara intresserad av en kort period, det har aldrig varit speciellt viktigt. Solpuder och mascara räcker väl? Killar kommer väl alltid att vara intressanta på sitt sätt. Men sedan några veckor tillbaka är det ju faktiskt bara en som är intressant, och det är killen jag ska gifta mig och skaffa barn med.

Är jag tillräckligt poppis då? Det känns inte som att jag bryr mig va? Det där stadiet försvinner liksom automatisk efter högstadiet och en bit in på gymnasiet. Jag har mina vänner och min familj och så länge de gillar mig räcker det. Men den stora frågan är ju om jag överlever en dag utan min bästis. Förmodligen inte. Mina vänner är ju något av de få saker jag aldrig skulle överleva utan och så kommer det nog alltid att vara.

Så vad skiljer sig egentligen från när jag var 14 bast då? Inte jättemycket. Jag har nog bara växt upp och hittat mig själv tror jag.

Men vad kommer då att skilja dagens mig med 34-åriga mig? Jag hoppas att jag har hunnit bli en svinjobbig tvåbarns-hönsmorsa med hängpattar som är gift med en karl (Emil :P) med en begynnande ölmage och stresseksem. Vi bor i ett hus som är mestadels skitigt för att ingen har tid att städa och trädgården är överöst av leksaker och hundben och ved som inte huggen. Våra hundar lyder mestadels men inte jämt, men vi älskar dem ändå. Lika så med ungarna. Jobbet är skit, men jag jobbar självklart kvar ändå… Eller?

Förhoppningsvis blir inte min framtid precis såhär. Men jag vill ju ha min Emil, en vovve och en unge eller två. Sen behöver jag inte veta så mycket mer. Om det där ödet finns är ju framtiden ändå redan förutbestämd och jag har inte så mycket att säga till om iaf. Men önska kan man ju alltid :)