hannacarin

Jag har aldrig varit någon väldig barn-älskare. Eller, alltså jag gillar barn men har liksom aldrig klickat med dom och känner mig oftast obekväm och har svårt att komma på saker att prata om i deras sällskap. Typ mina kusiner är väl ungefär de enda kidsen jag känner mig hundra procent bekväm med och kan prata med. Emil däremot, kids älskar honom och han kan prata om allt möjligt i en hel evighet med varenda liten mini-människa han möter. Såklart. Brorsan likadan.

Har pratat med en av mina vänner om det här och vi är precis likadana hon och jag. När vi serverade på bröllopet tidigare i somras var brudparets kids med och vi gjorde typ två tappra försök att kommunicera och det floppade totalt, haha. Men så kom vi på vad grejen var, vi måste lära känna dom här mini-människorna innan vi kan vara bekväma och prata med dom! För när jag känner barnet vet jag liksom vilken jargong man kan köra med. Är det bebisspråk eller ska man försöka vara cool tonåring?!😂 Det börjar ta sig med grannungarna, Emil är såklart nummer ett, men jag har kommit långt på min krokiga väg ändå.

Detta säger såklart mer om mig än kidsen, det är jag som sitter på någon form av spärr som har svårt att släppa, och jag tycker såklart inte illa om era kids! Har bara lite svårt att veta vad jag ska säga.

Ett svinbra exempel är en rörmokare vi haft hemma som hjälpt till lite när vi gjorde badrummet. Han hade alltid med sina kids och lämnade dom helt i mitt våld så fort dom kom innanför dörren. Så där står vi, jag vs två helt okända mini-människor som tittar med stora ögon på mig och bara väntar på att jag ska säga något kul. Hur det slutar? Jo, det slutar med att jag frågar glatt vad deras favoritprogram på Netflix är, ger dom paddan och rymmer därifrån...😂😂😂