hannacarin

Tänk det kunde man inte tro. Bo i Forshaga. Jobba som servitris. Ibland blir inte livet som man tänkt och även om jag brukar vara den som skriker högst med vad jag vill och inte vill får jag helt enkelt erkänna mig besegrad av ödet. Eller Emil. Eller kanske båda? Folk gillar att påpeka dom här sakerna, eftersom jag så ogärna velat göra båda delarna, men någonstans är jag ändå lyckligare än vad jag någonsin varit tidigare i livet. Och det är väl det som räknas eller? Sen om allt inte blev som det var tänkt, är det verkligen det som jag ska fokusera på? 

Hoppsan så djupt det blev. Över till blivande-projekt-innan-årsskiftet igen! Efter badrummet har vi tänkt platsbygga en ny garderob. Sen vi flyttade in i huset har vi delat på tre ynka garderober och nu är jag trött på det. Emil också. Vi kom då fram till att det allra bästa är att bygga istället för att köpa. Då får vi det ju precis som vi vill ha det. Har jag nämnt att jag gillar min sambos yrke hemskt mycket? Det gör jag. 

När jag skriver att "vi" ska göra alla dom här sakerna menar jag faktiskt att jag också är med och grejar med allt. Jag har ju inte någon ledande roll eller så, men på nästan alla projekt vi gjort i huset sen vi blev tillsammans har jag varit med precis varenda timme och hjälpt till så gott jag kunnat. Jag tycker det är otroligt viktigt att Emil känner att vi är två i allt som görs när han sliter så otroligt mycket som han ändå gör. Det är trots allt han som drar det stora lasset just nu och då är det viktigt att supporta honom på bästa tänkbara sätt. Heja Emil! :)