hannacarin

Vikthets och kroppshat är något som alltid finns med i mitt huvud och nu när jag genomgår en graviditet och kroppen ändras så mycket finns det en hel del tankar att tampas med. Den här graviditeten bestämde jag mig för att verkligen försöka röra på mig, äta lite bättre och inte tappa det totalt. Med andra ord, försöka att inte gå upp 30 kg en gång till och sen tampas med bantning av minst 15 kg igen. Jag vet att man inte kan påverka hur mycket man går upp i vikt under en graviditet, men det lilla man kan kontrollera hade varit skönt att kunna styra över. 

Nu har jag tyvärr fått känningar i ens ljumsken och jag kan knappt gå. Det kom i fredags kväll efter att jag gått till mamma och pappa med Ebba i vagnen. Eller ja, jag kände inget först men när jag hade suttit några timmar och skulle ta bilen hem gjorde det lite ont. Tänkte att det förmodligen var något för stunden som skulle gå över. En jobbhelg senare kan jag meddela att det verkligen inte gått över. Ska till barnmorskan imorgon på rutinkontroll och tänkte bolla lite med henne för att se vad som kan göras. Kanske är det en fog som bestämt sig för att bråka eller så är det något annat. Men tanken på att inte kunna ta en enda promenad till innan lillebror kommer ger mig panik. Det konstiga är att det liksom kommer och går under en promenad. Gick genom Dyvelsten med Penny igår kväll och då släppte det stundtals och ibland kändes det rejält. Snälla håll tummarna för mig att det här går över så att jag kan fortsätta ut och gå promenader och sen såklart kunna jobba. 

Trots jobbiga tankar om hur kroppen ser ut nu och framförallt hur den kommer se ut efteråt (efter en andra graviditet) försöker jag vara lite snäll mot mig själv. Fotar mig själv både med och utan kläder för att försöka se på mig själv med lite mindre kritiska ögon. Följer ett gäng kroppspositiva konton på instagram som bland annat är bra på att ständigt påminna om att kvinnokroppen är grym som kan bära och föda barn. Sen också att man har rätt att finnas hur man än ser ut, även om man inte är normsmal. Kasta vågen och smaljeansen säger allihop också men dit har jag inte kommit än. Myrsteg framåt. Tänker ändå att jag kanske inte blir nöjd förrän jag nått den där vikten men om jag kan vara lite mer tolerant mot mig själv kanske inte resan dit blir så jobbig. Jag vet inte.  

Svåra saker att förklara om man själv aldrig känt det. Men den där känslan av att alltid känna sig tjock, att så fort man går in i ett rum med okända människor skanna av och se ifall man är störst. Är jag det så finns det få saker som får mig att släppa tanken på det och så känner jag mig bara fel resten av tiden jag befinner mig där. Känns så fel att ens skriva det men så är det verkligen. I min värld finns det två saker som kan förändra dessa tankar. 

1. Försöka bli mer kroppspositiv och bara acceptera att såhär ser jag ut. Jag är grym, min kropp kan hur mycket bra saker som helst och det spelar ingen roll vilken siffra som står på vågen. 

2. Gå ner i vikt för att närma sig gränsen mot att bli normsmal eller bara kanske liiite mullig. Och på så sätt inte känna känslan av att vara tjockast jämt. 

Skulle önska att jag valde nummer ett utan betänketid ens och sen bara körde på det. Men nummer två lockar så sjukt mkt och fram tills den dagen det alternativet inte gör det längre är det bara att kämpa vidare.